Andas

Det är vad jag koncentrerar mig på just nu, att andas långa djupa lugnande andetag. För att mota undan gråten och tårarna som köar för att få rinna ner över mina kinder. Men nej, jag vill inte! Bit ihop, andas. Musik brukar vara humörhöjare så jag har pluggat in hörlurarna i mobilen och poppar...men plötsligt bara deppiga låter. Attans, en tår lyckades smita. Inget papper har jag heller, eller jo...näsdukar i träningsväskan.

Sitter på jobbet, sista timmarna för dagen. Glad jag har eget rum, så när jag kom tillbaka från lasarettsbesöket stängde jag in mig på rummet. Vill inte gråta, för många ihopbrytningar på sistone. Men det blir väl så...för mig som har ovanan oroa mig för saker som inte hänt än. Jag har redan i huvudet sett min mammas begravning. Borde ta en dag i taget! Idag är idag, imorgon är en annan dag. Igår blev mamma inlagd på lasarettet. Bra är det väl, att hon får komma dit där de har koll på henne. Men inga fel upptäcktes. Bara att hon inte längre har kraften att resa sig upp. I tisdags hade hon suttit på samma stol i köket från lunch tills de kom med maten på kvällen. Inte tagit sig upp. Så nu väntar vi på plats på ett korttidsboende som hon själv sagt hon vill till. Att det ska gå så fort!? Vi har fortfarande inte fått på papper att det är ALS, men alla är rätt säkra. Hon själv vet inte om det, eller så gör hon det. Hon kanske inte tog in det helt enkelt. Hon är glad, lätt till skrattet. Men som läkaren sa idag, det är en anhörigsjukdom. Det är vi som kommer drabbas hårdast...på ett sätt...vi lever i alla fall och är friska. Det går upp och ner, idag har jag en nerdag. Om två timmar ska jag till gymmet och jabba och boxas i ett body combat pass. Det vill jag....men måste få bort gråten i halsen.

Andas, andas in.....andas ut....långa djupa andetag.